1. Ve Västankänningen laug vi en kväll
um höstn när störmen kum.
Å skyn värt svärst sum ett sotung spjäll
å have fräjste åv skum.
Å rägne vejn å hä bröjt å sjöjd
i jett övver sudar å stävar.
Men vi slejt öss te sest me flödda näjvar
i läj unner Föggeln me nöjd.

4. Å bauten kum på en väjsande kam
å vräjktes blann slammer å stejn,
å me linene örka vi inte nau fram
för blausten sum slejt å vejn.
Men en fräjsande baksjöj i djupe dum drog
i en braute av sköjtar å bräder.
Men flecka ho släjta ut sina kläjder.
Ja en kunne ha grauti blo.

2. Å baut ätter baut i hammen kum in.
Å vi räjkna i bäjvan, men jenn,
jenn örka inte mot sjöj å vinn.
Jenn baut kum allri igen.
Å umbol va far å doter å saun
å hejla den natta strejd dum
för live, men lycka va inte mej dum
å bauten drejv sum en spaun.

5. Vi spana förgäjves, förgäjves ve stran.
Hä va bara have sum bröjt
me ett daunande vraul övver skatar å lann.
Å bittra taurar hä flöjt.
För nog ä hä sant, att allt kött ä höj,
sum döjden i ladu ska samla.
Men ändau, hä ä svaurt å gau börst för dum gamla.
För ongdom ä haurt å döj.

3. Dum pröjva å ankra, men trössen geck
sum den skyraste dvärsnäjtstraud.
Å masta bröjts auv änna hessat dum feck.
Ja störmen han vejt ingen naud.
Å i dagningen drejv dum för vinn å vaug
mot brötta ve Rösshölmssidan.
På bärga stog kvennfölk i graut å kvidan
men kärra greja me taug.

Tillbaka till Holmströmsarkivet